Workshop/reseskildring Afghanistan (Kabul)

Afghanistan 2012-02-16

 

 

Barn till kursdeltagare klädda i klassiska Afghanska dräkter.

 

 

Efter ett års planerande, sponsor jagande, byråkratiskt krångel och andra små hinder på vägen, landade vi i Kabul kl. 10.20 på förmiddagen, lokal tid. Jag, och min kollega Samuel Lindholm, specialistläkare i psykiatri, var redo att kavla upp ärmarna och starta vår workshop tillsammans med min lokala kontakt och vän Dr. Wais Aria, där 20 stycken av hans kollegor, läkare och samtalsbehandlare, skulle delta. Vi hade tillgång till tolkar på engelska så det skulle nog gå bra.

Bakgrunden till vår resa denna gång till Afghanistan var att jag i december 2010 besökte Kabul och föreläste dels hos SCA (Svenska Afghanistan-kommitten), samt på den första intranationella kongressen för traumamedicin och psykologi mellan Afghanistan och Tadjikistan. Jag träffade där Dr. Wais och vi höll sedan kontakten. Hans organisation, TABISH, är en av de många NGO:s (Non Government Organizations). som finns i Afghanistan. Resorna till olika konfliktområden jag gjort genom åren har alltid varit i formen av ”Pro Bono” där sponsorer härifrån bekostat dem, och mitt arbete har varit tillsammans med NGO Detta har jag funnit vara bästa sättet att komma undan den enorma korruption som genomsyrar det mesta i större organisationer av alla slag, och där pengar rinner i väg dit de inte ska.

Efter att vi tagit oss ut ur flygplatsterminalen blev vi mötta av Dr. Wais som körde oss till vår logi, ett välbevakat litet hotell som låg precis bredvid SCA:s compound. Vi hade tacksam tillgång till chaufför och fyrhjulsdriven jeep vilket i princip är ett måste om man ska ta sig fram i Kabul med ytterområden.

 

 

Dr. Wais och Dr. Samuel Lindholm diskuterar partiell dissociation i kursen.

 

 

Vi gick igenom de sista detaljerna under en middag, då workshopen skulle börja följande dag. Det var med spänning följande morgon vi närmade oss utbildningslokalen och mötte alla förväntansfulla deltagare. Då vi inte hade någon tid att förlora satte vi igång direkt med högt tempo. Efter en snabb presentation av oss alla för varandra gick vi igenom teori kring traumapsykologi samt psykiatri, dels för att vi skulle tillföra nya kunskaper till deltagarna, men även för att kalibrera oss med varandra och inventera vilka kunskaper som redan fanns och vad vi kunde fokusera mer på utifrån det vi kunde tillföra. Vi var fullt medvetna om att vi själva, jag och Samuel, skulle lära oss minst lika mycket av deltagarna som de av oss. Detta skapade en förutsättning för en mycket interaktiv workshop med gemensamma diskussioner.

Deltagarna i workshopen lever och verkar under HELT andra förutsättningar än vi, kulturellt, resursmässigt och miljömässigt, det sistnämnda främst i form av fattigdom och krig. Noteras bör att kunskapsnivån och naturligtvis erfarenheten hos deltagarna var minst sagt respektingivande. Jag visste från min förra vistelse i Afghanistan att behandlarna här inte var intresserade av teori eller statistik i någon större grad, de var i ett skriande behov av ”hands on”-interventioner…”Hur gör jag?” Det vi diskuterade på måndagen var för dem nödvändigt att det skulle gå att tillämpa i fält på tisdagen!

 

Far blåser in opiumrök i barnets luftvägar för att barnet skall vara lugn när de vuxna måste arbeta. Barnet är förstås redan starkt opiatberoende.

 

 

Cirka 75-80 procent av tiden ägnade vi oss åt fallbeskrivningar deltagarna ville ta upp och diskutera. Resten ägnade vi åt olika teoretiska aspekter. Ett av de mest uppskattade teoretiska avsnitten var min genomgång av anknytningsteori, samt Samuels genomgång av neuropsykiatri, missbruk och psykofarmakologiska verkningsmekanismer kring mediciner men även hur droger, främst hasch och opium påverkar hjärnan.

Så, några fallbeskrivningar; den första fallbeskrivningen vi fick handlade om när en stor samling män med höga positioner befann sig i en moské och barn skickades dit för att ge dessa män blommor när de skulle komma ut ur moskén. I samma ögonblick som barnen kom dit sprängde sig flera självmordsbombare i luften och cirka 100 barn omkom. 200 barn överlevde, det fanns tillgång till 5 samtalsbehandlare. ” Hur gör vi?” löd frågan.
Vad i hela friden svarar man på det???
Vad hade vi skrivit och vad hade vi lärt oss? Vad kan man göra, vad är överhuvudtaget möjligt? Jo, först stänga av sig själv, och koppla in ett logistiskt tänkande. I allra första hand få överlevande barn i skydd omedelbart…5 behandlare delat på 200 barn…det blir en behandlare per 40 barn…därefter dela in varje grupp ytterligare i grupper om 10. Detta för att barnen ska kunna finna någon som helst tröst hos varandra i en grupp som kan vara ”nära”. Sedan fick varje behandlare gå emellan grupperna av barn för att förmedla så mycket trygg vuxennärvaro som det bara gick. Därefter kontakta familjenätverk så fort som möjligt. Prata om traumahantering utifrån ”koka soppa på en spik”. Men, det går faktiskt att åstadkomma väldigt mycket med små medel.

En annan fallbeskrivning; En läkare frågade om patient han träffat. Detta gällde en man som var tidigare elitsoldat för cirka sju år sedan. Mannen hade idag klara symptom av PTSD men led även av en märklig åkomma så till vida att hans vänstra underarm, från armbågen ned till handen var helt slapp och orörlig. Alla tänkbara undersökningar hade gjorts, prover, röntgen etc. och inget fysiskt fel i mannens arm eller någon annanstans hos mannen kunde återfinnas. Dock återkom rörligheten i mannens arm under en kortare period. Jag frågade då hur det i övrigt såg ut i mannens tillvaro under denna tid när rörligheten förbättrades. Läkaren svarade mig då att han lyckades övertala mannen att besöka en samtalsbehandlare, läkaren underströk hela tiden hur bra och duktig denna samtalsbehandlare var, samt hur bra kliniken var och hur väl omhändertagen mannen skulle bli. Dessutom träffade läkaren mannen varje dag och en trygg allians skapades.

Tyvärr kunde inte läkaren fortsätta träffa mannen varpå armen blev förlamad igen. Det framkom att mannen för sju år sedan, strax innan han lämnade armén, varit inblandad i en kraftig skottväxling där hans bror omkom och mannen stod precis bakom och fick delar av brodern i sin vänstra hand. Detta fenomen kan återfinnas i sällsynt litteratur och kallas då partiell dissociation, det vill säga att hjärnan ”stänger av” en kroppsdel som blivit utsatt för ett mycket starkt trauma. Resonemanget ledde till stor diskussion i gruppen och många liknande fall kom upp hos deltagarna.

Vidare handlade förstås många av fallen om barn och innehållet var naturligtvis mycket hemskt och svårt att föreställa sig att man ska råka ut för i västvärlden. Ändå ledde alla ämnen under workshopen till många diskussioner, nya perspektiv och därmed en känsla av att öka möjligheten att möta och ofta behandla och läka väldigt svåra trauman. Människan är skapt för att överleva och har en inneboende förmåga att göra det. Man måste tro att det är så, annars blir det omöjligt.

Skillnaden mellan muslimska länder och västvärldens länder utifrån ett traumaperspektiv blir påtagligt i bemärkelsen att i muslimska länder existerar inte begreppet ”jag”, utan där råder begreppet ”vi”. I västvärlden är det i betydligt större grad tvärtom, individualismen, egot och ”jag” är dominerande. Detta faktum kan utifrån PTSD ses som att ett ”vi”-tänkande utgör i viss grad ett inbyggt skydd mot PTSD medan individualismen ökar risken för ensamhet och därmed sårbarheten för PTSD-problematik.

 

 

Missbrukare under broarna som injicerar heroin.

 

 

 

Många absurda situationer uppstod under vår vistelse vilket det oftast gör när man vistas på sådana här platser. Att ha en workshop samtidigt som amerikanska Blackhawk-stridshelikoptrar dundrar precis ovanför huvudet känns naturligtvis märkligt.
Dessutom brände amerikanska soldater koranböcker, vilket de påstod var av misstag, men det fick en katastrofal följd i form av snabbt uppblossande våldsamheter. Kabul drabbades av ”lockdown”, ingen kunde gå någonstans och stämningen blev mycket snabbt hotfull. Vi fick veta att två amerikanska officerare avrättades i en byggnad intill oss som början på en ”vedergällning” från talibanernas sida.

Dagarna flöt dock på snabbt, vi var utpumpade och stöp i säng varje kväll. Efter knappt 14 dagar satt vi plötsligt på planet, på väg tillbaka till Sverige.

 

 

Missbrukare under broarna i Kabul.

 

 

 

I samband med vår vistelse fick vi ta del av en annan snabbt växande tragisk problematik; Det lavinartat växande heroinmissbruket. Under broarna i Kabul, vid floden, stod människor i hundratal, i klungor och injicerade och rökte heroin. Opium raffineras i allt större grad redan i Afghanistan till heroin av talibanerna och är mycket billigt. Detta utgör en tickande bomb.

Ska vi åka tillbaka? Ja, har man en gång börjat blir det svårt att låta bli. Vi är tillfrågade att hålla en fortsättning om 6 månader. Vi får väl se…

Niko Laine
Leg. Psykoterapeut/handledare

Kommentarer inaktiverade.